TeresaJohansson - december 2017

Pappa Torbjörn

Snart är året 2017 till ända och ett nytt fräscht 2018 tar över. Det känns alltid bra att få göra lite bokslut och börja på något nytt. Det är hoppfullt och spännande att gå in i ett nytt år. Den här gången känns det dock lite dubbelt. 2017 var min pappas sista år och det känns inte riktigt som jag är redo att lämna det bakom mig. Jag varken kan eller vill glömma något av den sista tiden. Det var så klart oerhört uppslitande, jobbigt och ofattbart. Det gick så fort. Vi var alla där tillsamans. Det hjälper att ha många nära som också var där, som har samma minnen och upplevelse. Han kämpade så hårt...precis som vi visste att han skulle göra. Han gjorde allt, men den 7:e september var lungorna för små och kroppen för trött. Kl 20.30 den 7:e september var vi alla trötta av dagar med lite sömn. Vi tog farväl, skildes åt och gick hem för att sova. Vi vaknade dagen efter med ett stort tomrum. Det är svårt att förstå att någon som alltid funnits där plötsligt är borta. Någon som alltid varit stark och livfull. Hur kan någon jag ser så tydligt framför mig plötsligt inte finnas längre? Jag läser hans sista SMS. Jag läser hela den SMS konversation som finns i min mobil. Det är långa uppdateringar kring den cancerbehandling pappa genomgick under våren och sommaren 2017. Han höll oss nära uppdaterade. Det var informativt och sakligt och alltid väldigt hoppfullt. Många värmande ord till Birgitta som fanns med som ett ovärderligt stöd hela tiden.

Någon gång i mars berättade pappa om cancern och den behandling som skulle påbörjas. Någon vecka efter det hade vi en träff i stugan i Norrfällsviken. Vi tävlade lite som vanligt, spelade gitarr och sjöng, åt och drack gott och framför allt umgicks vi i dagarna två. Det kändes bra att få träffas och se att allt var som vanligt. Det var mycket skratt och en lättsam stämning trots det tuffa besked vi alla nyligen fått. Pappa var uppe först på morgonen som vanligt och redan borta när jag själv fått på mig joggingskorna. Vi möttes i backen till Storsand, svettiga och andfådda. Det kändes bra, allt kändes som vanligt. Det skulle nog ordna sig.

Full aktivitet med sena julklappar och matlagning

Pappa Isak och Bella Li

Deltävling 1 Pilkastning

Vårvinter byttes ut mot vår och pappa och Birgitta reste söderut till varmare breddgrader under en vecka i maj. Därifrån kom ett SMS med förfrågan om en träff i Norrfällsviken under våren. Vi hittade ett datum i början av juni. Det blev sight-seeing i Höga Kusten och mysigt umgänge. Vi åkte linbana upp på Skulebergets topp, besökte skofabriken i Docksta, åt lunch vid brofästet på Höga Kustenhotellet och besökte vackra Bönhamn. Vi återvände sedan till vårt favoritställe, Norrfällsviken. Det är ett fint minne.

Pappa och Birgitta på väg upp på Skulebergets topp

Den magiska utsikten

På väg ner

Ett snabbt stopp i ett svalt Bönhamn

Så kom sommaren och jag och Abbe åkte på semester till Grekland och därefter uppehöll vi oss i Norrfällsviken och Kramfors. Pappa gjorde sin årliga fjällfisketur till Jäckvik med Marcus och Kajsa. Det hade varit lite kallt och visst var vandringen tuff, kanske det tuffaste han gjort, men det var bra. Väl hemma i Brednoret blev andfåddheten allt tydligare. Det var svårt att bara gå...korta bitar. Promenaden till postlådan blev som ett Maratonlopp. Inför den 9:e och sista cancerbehandlingen skulle det tas lite prover på sjukhuset, jag vill minnas det var inplanerat en torsdag. Tisdagen den veckan blev dock postlådepromenaden allt för svår och Birgitta tyckte att pappa skulle be att få komma in tidigare. Så blev det.

En mängd prover och undersökningar gjordes. Pappa fick syrgas och han blev kvar på sjukhuset för vidare utredning. Först trodde man att det var en form av lunginflammation men efter en vecka och många undersökningar stod det klart att det var en annan åkomma som orsakade andningsbesvären. Pappa hade sedan tidigare diagnosen lungfibros och den hade aktiverats i ett försämringsskov. Vi fick nu veta att om inte de bromsmediciner som sattes in gjorde verkan kunde detta, ganska snabbt, leda till döden. Det var svårt att förstå, det kändes helt overkligt. Pappa påpekade att det var lika goda chanser att det kunde gå åt rätt håll. "Jag har inte och kommer inte att ge upp"

...så skrev han. Jag läste det om och om igen.

Någon dag senare åkte vi och hälsade på. Han var sängliggande, andades i mask...men annars lika klar och positiv som vanligt. Jag hade hittat några gamla dagböcker och ett brev som pappa skrivit till mig när jag var 9 år och nyss flyttat till Kramfors. Vi läste tillsammans. Vi bläddrade i dagböckerna och skrattade. Vi åkte hem igen. Det kändes som läget var tufft men inte hopplöst. Det fanns ändå en chans att bromsmedicinen skulle göra sitt.

Helgen gick och en ny vecka kom. På måndagen ringde Birgitta. Det var ett sådant telefonsamtal man inte vill ha. Vi barn skulle få träffa huvudläkaren för ett samtal på tisdag eftermiddag för att få en beskrivning av läget, det kritiska läget. Kl 15.00 skulle vi få sitta ner tillsammans och få veta det vi nu egentligen redan visste men inte riktigt kunde ta in. Vi gjorde oss redo.

Tidig tisdag morgon ringde Birgitta igen och förklarade att det var bäst att vi åkte direkt. Andrea och Marcus hade kommit in under kvällen/natten och det såg inte bra ut. Vi satte oss i bilen direkt. Oskar och Alexander åkte någon timme senare och Ludvig kom efter jobbet. Birgittas barn med respektive var där. Ingemar som bor granne med sjukhuset kom och gick. Vi turades om att sova någon stund. Evelina kom med frukost. Linda levererade kaffe och Kajsa ordnade med stillsam Dylan i bakgrunden. Malin masserade ömma axlar och vi löste korsord och spelade kort. Det var jobbiga, tunga stunder men samtidigt så fantastiskt fina. Alla var där.

Det har nu snart gått fyra månader. För mig känns det som att pappa skulle kunna knacka på dörren när som helst. Han var aktiv på alla sätt, alltid positiv, han jobbade för fullt och ...hur kan han vara borta?

Jag vet att han är borta. Jag är glad att vi har så många fina minnen och bilder. Vi minns och vi går vidare, förhoppningsvis med samma positiva inställning som pappa och samma vilja och förmåga att se framåt och välkomna förändring och det nya.

Här kommer lite blandade bilder från alla möjliga härliga tillfällen. Vi minns det som varit och låter ett nytt, hoppfullt, år komma .